Fra Expressen: – Här inser jag plötsligt hur trött jag är på den gemensamma nämnaren hos många barnböcker, oavsett hur kreativt nyskapande och intelligenta de kan vara: det finns nästan alltid, i synnerhet i bilderna, en särskild barnmässig samtalston, ett slags omärkligt rundhet, en underliggande önskan om grundläggande värme. Barnboksbilden vill att världen ska vara någorlunda mjuk att ta på, så därför har karaktärerna stora ögon, förbarnsligade proportioner, ofta är de rentav nallar eller djur, de kan visserligen vara skabbiga, men ändå, deras framtoning och utseende, också de ondas och elakas, utlovar att de vill väl innerst inne. Kort sagt: barnlitteraturen infantiliserar barnen.

Barn tror att de måste gilla nalleformen, eftersom de får nallegillarförväntningarna upptryckta i nyllet från dag ett. Hole är medveten om gullighetsproportionerna, men han gör något fullständigt nytt av dem. Ibland leder hans hantering av det gamla konceptet till iskallt regelvidrig grymhet, ibland till något som kan liknas vid sinnessjuka syrakickar.

Barnkaraktärerna hos Hole har också ovanligt stora huvuden och ögon, men förgulligandet har spårat ur och blivit skrattspegel åt sig själv. Det som uppstår är förvånansvärt nog inte bara ironi eller hån, utan faktiskt: rå intelligens. Det är otäckt. Det är vackert. Det är en värld som har funnits där hela tiden, men jag har aldrig sett den förut: en barnens värld med kall hjärna. Holes bilder pratar varken med små efterblivna idioter eller med lillgamla miniprofessorer, de pratar med en tredje sort som jag inte riktigt visste fanns.