Frå Göteborgs-Posten

Månen blir deprimerad och får hjälp av stjärnorna. Det är vackert men Eva-Lotta Hultén önskar ett enklare tilltal.

En bilderbok för små barn som handlar om en måne som blir deprimerad – hur låter det? Inte alltför muntert kanske, och det är det inte heller, men däremot ganska vackert. I Joar Tibergs och Anna Höglunds Månen blev rädd börjar månen känna sig tung och trött och undrar varför han ska hålla på att lysa. Inget känns roligt och han blir rädd för jorden, träden och bergen. Av sin vän solen får han rådet att uppsöka några stjärnor som kan lära andra att gråta.

Det visar sig vara ett rätt kantstött gäng som dragit igång något slags självhjälpsgrupp för ledsna himlakroppar. Månen blir inbjuden och lotsas ner i ett mörker där han hittar fram till sin sorg och till sist också upp ur den. Sedermera återvänder han till sin plats på himlen där han kan fortsätta lysa för alla barn nere på jorden. Men han ser ärligt talat inte särskilt glad ut nu heller, vilket känns lite förbryllande. Lyser han av pliktkänsla eller för att han själv vill?