På tisdag får Kitty Crowther årets ­Alma-pris på fem miljoner kronor. SvD:s kulturchef ­Stefan Eklund möter en barnboksförfattare som inte ­väjer för de allra ­svåraste ämnena. 

En av dina böcker som verkligen fascinerar mig, La visite de petite mort (Den lilla dödens besök, 2004, ej utgiven på svenska), beskriver döden på ett väldigt annorlunda sätt. Varför ville du skriva den berättelsen?

– Döden är något man inte gärna pratar med barn om, vilket förvånar mig. Jag var rädd för tystnaden och mörkret när jag var barn, rädslor som ligger nära rädslan för döden. Barn behöver prata om sådant! Min yngste son ställde också många frågor om döden när han var liten, i samband med att jag gjorde boken.

Döden ser ut som liemannen alltid har gjort, men är en liten vänlig pojke.

– Först ville jag göra honom till ett skelett, jag älskar skelett, men det fungerade inte alls. Nu ser han ut som en barnslig variant av döden i den där sketchen i Monty Pythons film Meningen med livet.