Fra DN.se

I dagens ungdomsböcker har könsuppdelningen återuppstått. DN:s Lotta Olsson njuter av de pricksäkra vardagsskildringarna, men saknar litteraturen utan snäva gränser, enkla lösningar och Hollywoodsmittad action.

Det finnsgudabenådade berättare bland svenska ungdomsboksförfattare, det är bara att konstatera – gudabenådade i den bemärkelsen att de lyckas skriva så att ungdomarna faktiskt läser. Ett populistiskt kriterium, för all del, men det ligger en viss poäng i att nå fram till målgruppen utan att skriva om vampyrer.

Katarina von Bredow har länge varit en av de mest populära svenska ungdomsboksförfattarna, Johanna Lindbäck har på kort tid etablerat sig i samma genre – och Emma Granholm är mindre känd än så länge, men lika bra.

Alla tre skriver med en närmast osannolik förmåga att dra med sig läsaren, framför allt känslomässigt. De är också ofantligt pricksäkra och detaljerade i sina iakttagelser av vardagslivet och det sociala spelet – visserligen beskriver de ungdomsmiljöer, men obehagligt mycket stämmer finfint för övriga samhället också. Resten känner man med fasa igen från sin egen ungdomstid.